NEW MEANING - MED TURISTER SOM GUIDE
- Intervju med redaktørene og billedkunstnerne Ebba Moi og Gry O. Ulrichsen

av Yngvild Færøy

Forsiden fra New Meaning - part one.
Foto er tatt av Lidia Buscaino.
NEW MEANING er navnet på et nytt Trondheim-basert magasin. I juni i år så første nummer dagens lys. NEW MEANING har trykk i fire farger på glatt papir, med mange bilder. Bladet hviler godt i hånda og sklir lett ned i en romslig lomme. På norsk, svensk, engelsk, somali, italiensk og kurdisk kan du blant mye annet lese om afrikansk fotball, kjærlighet, menneskerettigheter i Colombia og Svensk Folk Metal.

Billedkunstnerne Ebba Moi & Gry O. Ulrichsen hadde ideen til bladet. I fjor tok de bl.a. kontakt med mottaks -og informasjonskontoret for innvandrere, for å finne frem til interesserte asylanter: Fantes det noen ungdommer som ville være med å lage avis? Lidia fra Italia, Fabian fra Colombia, Dahir fra Somalia, Janko fra Serbia, Deshwar fra Kurdistan og Ketil fra Norge hadde lyst, og nå foreligger resultatet.

NEW MEANING er et annerledes magasin og et annerledes kunstprosjekt.
Begrep som "innvandreravis" og "integrering" får her ny mening. "Guided by a tourist", som en av artiklene heter, er en presis beskrivelse av leseropplevelsen. Her tilbys personlige møter med unge mennesker, deres tenåringsdrømmer og blodige alvor, det er lett og tungt på en gang, sånn som livet ellers kan være.

Jeg har snakket med de to redaktørene om utenforskap og tilhørighet, om kulturelt og kunstnerisk ståsted - og om NEW MEANING.



Yngvild: Hva var ideen bak "New Meaning"?

GRY: Jeg kjenner mitt eget behov for å være i en sammenheng, og vet fra de periodene jeg har bodd utenfor Norge hvor frustrert og utenfor jeg har følt meg. Med New Meaning ville vi å nå dem som selv ikke finner veien til tilbudene, som står utenfor sammenhengene. Vi ville skape en møteplass som en motvekt mot den isolasjon og passivitet som lett oppstår når man ikke har et felles språk, ikke kjenner systemet og ikke har et nettverk.

EBBA: Jag och Gry har tidigare gjort ett temanummer om centrum/periferi i KiT-magasin på Kunstakademiet i Trondheim, och det intresseområdet är inte långt från frågor om invandrare. Vi ville göra en tidning, och istället för att skriva den själva, ville vi skapa ett rum för andra som inte har möjlighet eller kunnskap om hur. Det kunde lika gärna varit norrmän som har det svårt, och från början ville vi vända oss till både "nya" i Norge och norrmän. Men ISAK (Internasjonalt senter og allaktivitetshus) ville bara sponsra oss om vi fokuserade på invandrare. Så då gjorde vi det.

Y: Hvor kom navnet New Meaning fra?

EBBA: New Meaning var det sista förslag som alla faktiskt kunde bli överens om efter många långa diskussioner. Från början var ett förslag "collage", men det visade sig att de som hade ett icke-europeiskt språk och muslimsk bakgrund inte hade någon relation till det ordet. Vi bestämde att ha något som alla, från alla språkgrupper skulle kunna förhålla sig till, och då kom det förslag på bland annat "New Meaning", som nu har fyllt sig självt med mening och med fler betydelser än vad vi tänkte från början.

Y: Har dere laget et magasin om utenforskap?

GRY: Jeg har litt problemer med ordet "utenforskap". De som er med i New Meaning er "utenfor" det norske systemet og gjør ting annerledes ut ifra sine erfaringer, men det betyr ikke at vi har laget et magasin om utenforskap. Dette er et følsomt område, og det er viktig at man er bevisst hva slags holdning man har når man skal gjøre denne typen prosjekt. Ellers kan man lett havne i stereotype roller som man ikke har kontroll over, for eksempel: "Hvit heltinne med lyseblått forkle fôrer sultne svarte med fluer i øyekroken". Jeg var nesten på vei til å gi det opp i begynnelsen, men jeg så at jeg kunne bruke min kompetanse og lyst til å hjelpe noen til å bli tydelige, og på den måten bli i stand til å delta og engasjere seg i sin verden. For at man skal bli tydelig må systemene du lever i bli tydelige, du må være i stand til å bruke dem og forstå dem. Ellers blir du forhindret fra å delta. Du har ingenting å speile deg i, og til slutt blir du usynlig både for deg selv og andre. Mitt utgangspunkt var: Jeg er synlig og tydelig. Jeg kan gjøre noe for at andre skal få muligheten til å bli det samme.

Y: Hvordan opplevde dere arbeidsprosessen og samarbeidet?

EBBA: Ideen var att uppmuntra deltagarna att ta tag i egna intressen och visa att det går att skriva eller göra någon slags artikel om det. Från början hade vi enkla uppgifter där vi visade på olika sätt att jobba, med bilder och korta intervjuer och exempel på teman. Det var inte lätt, dom var faktiskt ganska konservativa i sitt sätt att tänka på hur en tidning borde vara.

GRY: Det var også forventninger til oss om at vi som ledere skulle bestemme mer hva folk skulle gjøre og gi mer respons på hva vi syntes var bra og dårlig. Men det interessante for oss var at de som var med gjorde ting annerledes enn oss. Det var en mulighet for oss til å slippe unna eget interessefelt og lære noe nytt. Vi har jobbet med magasin før, men da med folk som alle opererer i kunstverden, og som har mer eller mindre de samme referansene og en felles idé om hva som er interessant. De som var med i dette prosjektet hadde veldig ulik bakgrunn, og vi var veldig nysgjerrige på hva som kunne oppstå når ikke bare språket, men også de kulturelle kodene var så forskjellige. Vi var i utgangspunktet – og er fortsatt – i tvil om det er riktig å avgrense gruppen så mye som vi gjorde. Kanskje skulle det vært flere nordmenn med, for å unngå "utlendinggrupperingen", og for å oppnå en mer effektiv utvidelse av kontaktnettet. Samtidig så vi at de som hadde de største språklige "handikap" også hadde vanskeligst for å ta plass. Med flere språksterke nordmenn i gruppa ville kanskje "handikappet" vokst.

Y: Gry nevner behovet for å være i en sammenheng og et annet fellesskap. Kan man være det som kunstner?


Bilde fra artikeln "Derchos humanos en Colombia - menneskerettigheter i Colombia." av Fabian Garcia
GRY: Hvorfor skulle man ikke kunne være det? Det blir så trist om jeg bare er på mitt atelier og etterpå med min omgangskrets bestående av unge, kunstinteresserte mellom 20 og 40 år. Trist - og kanskje veldig behagelig. I perioder lammet akademiet meg for eksempel fullstendig på grunn av den ambivalens jeg følte overfor stedet og utdanningen. På tross av alle gode ord om en utadvendt kunst som kan ha betydning for folk utenfor kunstverden, fikk jeg aldri følelsen av at studentene ble oppmuntret til å arbeide med kunst på denne måten. Der var det bare ros og materiell støtte som til slutt gjaldt, etter lang tids ensom gnuring i atelieret. Hvordan kan det ha seg at jeg går på akademiet i 4 år og aldri hører om at det sitter to unge kirkeasylanter i kapellet 100 meter unna? Da må det jo være et strutsehode eller flere i sanden.

Y: Er det noen kunstnere som etter deres mening har lykkes i å kombinere samfunnsengasjement og kunst? Eller mislykkes?

EBBA: Den danska konstnärsgruppen Superflex har gjort ett humanitärt projekt riktat till fattiga länder i Afrika. Dom har samarbetat med en ingenjör och framställt en biogasreaktor som ska användas i dessa länderna. Superflex jobbar med dom "idéer" vi har om Afrika, till exempel den med att "vi ska hjälpa de fattiga barnen". Men det är i konstsammanhang det här projektet inte riktigt funkar, varför ska dom ha safaridräkter som gör att dom ser ut som kolonialister? Dräkterna skapar ett avstånd till dom som dom vänder sig till - är det medvetet? En annen er Jackie Donachie, som gjorde ett projekt/utställning i London där hon inviterade barn till ett galleri under en helg till att göra en tidning, utställningen var sedan det som var efterlämningarna efter den där helgen. Jag tycker det är en bra blandning av ett verkligt möte och en visuell presentation i ett galleri.

"I think that life is not so interesting when you don´t have anything to fight for." Bilde fra bildserien "What would you do if you suddenly become so rich that you don´t have anything to do until the end of you life?" av Janko Radovanovic
GRY: Jeg er veldig glad i Minna Heikkinas arbeider. I hennes kunst er samfunnsengasjementet drivkraften, uten den distanserte ovenfra-og-ned-posisjonen man lett kan innta. Hun gjør oss oppmerksom på sider av samfunnet vi ofte ikke orker å ta innover oss. Samtidig gir hun ny erfaring, både til de som er involvert i arbeidene og til publikum. F. eks. hennes frokostkafé med gratis kaffe i et arbeiderstrøk i Helsinki, hvor hun skaper en møteplass i lokalmiljøet der torget har mistet sin funksjon og bare bingoen og kjøpesenteret er tilbake, et effektivt inngrep i en etablert sosial struktur. Men prosjektet handler også om økonomi, bare det å få noe gratis gjør noe med deg. Man blir sjokkert og tror først det er reklame for Nescafe eller Møllers mel; "Gurimalla, skal jeg virkelig få denne rosinbollen."

Y: Triaden kunstinstitusjon – kunstverket som ide – kunstneren som opphavsmann utfordres av New Meaning. Hvordan verdsetter dere New Meaning? Er det et kunstverk? Og hvem er i såfall kunstnerne?

EBBA: Att skapa detta rummet av New Meaning, organisera och uppmuntra är mitt konstprojekt. Vi diskuterade om vi skulle delta i tidningen med artikel, men insåg att avisen är deras. Produkten är inte mitt konstverk, jag skulle inte gjort en sån tidning. Det är deras innehåll som skapar den, jag och Gry har gjort det möjligt. Du frågar om vem som är konstnärerna, och jag måste ju säga att det är jag och Gry som är det. Jag vill inte frånta dom deras roll som skapande männinskor, men vi har hjälpt dom med många val och jag tror inte det hade varit interessant nog för mig om jag inte kunde vara med och forma genom att delta i hela processen. Jag kunde inte tänka mig att helt lämna över allt till dom, och själv bara söka pengar om att få trycka avisen. Frågan är om det är konst eller bara ett sätt att jobba?


"I would start bombing of America." Serb from Kosovo. Bilde fra bildserien "What would you do if you suddenly become so rich that you don´t have anything to do until the end of you life?" av Janko Radovanovic
GRY: New Meaning er mitt desidert viktigste arbeid. I arbeidet med New Meaning har jeg skjønt at det er mulig å føre sammen "the real world" og "the artworld". Jeg kan bruke min kunnskap og interesse på en måte som betyr noe for de "utenfor", og jeg har fortsatt min integritet som kunstner i behold. Mitt kunstneriske bidrag i dette prosjektet handler mest om innstilling og holdning. Noen vil kanskje si at det er krampaktig og konstruert. Hvorfor ikke bare slappe litt av og si at vi er ledere for en innvandreravis, en type lærere. Hvorfor må kunstneren alltid mase om at alt hun tar i skal omtales og verdsettes som kunst? Betydningen og effekten av dette arbeidet eksisterer uavhengig av om det blir sett på som kunst.

Y: Hva tenker dere om framtidig karriere? Hvordan skal dere bygge opp et kunstnerskap som både tilfredsstiller deres egne behov og kunstmaktens?

GRY: Jeg ser jo helt klart at å bruke et halvt år på denne typen prosjekt ikke er særlig taktisk. Når stipendsøknadene skal skrives har ikke cv´en vokst. Det eneste tillegget er et arbeid en sosialarbeider kunne gjort. Ingen "riktige" gallerinavn og ikke noe synlig arbeid å slå i bordet med. Spørsmålet ditt er veldig reelt, men bare dersom jeg skal handle utfra det "kunstmakta" legger opp til. Da kan jeg ikke gjøre det jeg selv vil og ønsker. Iallfall må jeg da gi mitt arbeid en innpakning som i dette tilfellet ville motsagt mitt eget prosjekt. Jeg tror det er veldig farlig å gå inn å bygge sitt kunstnerskap på andres premisser. Kunstsystemet, slik det fungerer i dag, er en veldig effektiv måte å ufarliggjøre kunstnerne og kunsten. Man bruker krefter på å konkurrere, og å holde hverandre nede. Uten stipendene og den symbolske verdi det gir, er ditt kunstnerskap verdiløst. Det tror vi tilsynelatende.

EBBA: Jag tror inte att avståndet mellan det som har värde i konstvärlden och det som har ett praktiskt värde för människor behöver vara så stort. Om projektet visas med rätt inpackning och på rätt ställe så kan det godtas av konstvärlden, som till exempel Superflex som gör sitt humanitära projekt med designade produkter och logo. Under arbetet med New Meaning har vår strategi varit att inte framhäva oss själva, utan stå helt tillbaka för att göra plats för medverkarna i avisen. I den färdiga produkten syns Gry och jag nästan inte alls, även om vi har ett finger med i stort sett allt. Om konsten ska ha tyngdpunkt i det individuella visuella uttrycket, så förstår jag om vi inte får projektpengar från konst-institutioner. Men är det inte förlegat att tänka så?
Vi har valt att till stor del skicka New Meaning till asylmottak, bibliotek och liknande, och fokuserat mycket på att vända oss til en "allmän" publik. Genom det är vi konsekventa på ett sätt som jag tycker gör vårt projekt klarare som konstprojekt i förhållande till om vi bara skulle vänt oss till konst-institutioner och konst-bokhandlar. Kanske just det för oss bort från konstscenen, man måste ju vara i konstvärlden för att synas där. Men för mig är projektet konst i vilket fall som helst.

GRY: Oppfatningen om hva som er kunst og hva kunstnerrollen inneholder er ganske konservative greier. I teorien er det åpent hele veien. Men når det blir konkret og p(o)engene skal deles ut, da er det ikke tvil om hvor grensene går. Kulturrådet f. eks, som til og med har et eget "Mosaikk"-program som skal gi støtte til prosjekter som involverer flerkulturelle, selv de avslo å støtte New Meaning, med den begrunnelsen at de prioriterte tilvirking av kunstverk! Da blir jo spørsmålet om hva et kunstverk er ganske viktig.

Y: Har dere, som kunstnere, en annen innfallsvinkel enn offentlig ansatte til dette å jobbe med flyktninger/innvandrere og integrering?

GRY: Kanskje den største forskjellen mellom oss og offentlig ansatte er at vi har en stor egeninteresse som går utover det å utføre en jobb. For oss er dette noe annet enn å tilby en fritidsaktivitet. Integrering handler mye om å finne en form og ta plass i et kaotisk og uoversiktelig system, slik som det fortoner seg når du er fremmed. Utdannelsen på akademiet har gitt meg kunnskap og erfaring om det å skulle skape mitt eget rom og min egen form, der første premiss alltid er hva jeg selv er opptatt av. Vi er vant til å se etter andre og alternative løsninger, f. eks. hvordan lage et tidsskrift når mangel på språk er hovedproblemet og utgangspunktet?

EBBA: Jag ser bara att tillbuden på asylmottaken är få (gratis bad och bio), och behovet enormt. Något saknas som det är idag. Någon med bara lite visioner kan göra väldigt mycket och det skulle mycket väl kunna vara konstnärer.

Y: Hvordan var møtet med kommunen? Var det hurrarop eller klagesang?

EBBA: När New Meaning kom ut skrev Klassekampen en artikel om den, genom det tog en bystyrerepresentant i Trondheim kontakt med mig. Han har som sitt område att främja kontakten mellan norrmän och nya i landet, och han tyckte att New Meaning var en väldigt bra idé, värd att satsas på. Men när han fick se avisen hade han en hel del invändningar, som till exempel att den borde vara mer politisk och informera norrmän om hur det är att sitta på asylmottak. Han tyckte att det var för oviktiga teman vi tagit upp, och undrade vem som är intresserad av att läsa om afrikansk fotboll på somaliska. Personligen så tycker jag att det är en av dom mer politiska artiklarna, vem skriver om somalisk/afrikansk fotboll annars? Dessutom finns den på norska också. Genom sina små förändringar ville han förändra helt vad vi byggt projektet på, nämligen att uppmuntra att skriva artiklar utifrån egna intressen.

Y: Dere valgte å bli boende i Trondheim etter endte studier, inntil dere begge nylig flyttet, Ebba til Oslo, Gry til Kabelvåg. Er Trondheim provinsiell? Hva var og er bakgrunnen for deres valg av bosted?

EBBA: Att stanna i Trondheim ett år efter akademin var av praktiska skäl, men visade sig funka mycket bättre än vad mina fördomar sa, dom var som alla andras. Även om jag tänkt mycket på centrum/periferi-problematik är det skillnad när det kommer till ens praktiska vardag. Men jag tror inte jag kunde fått genomfört dom projekt jag gjort nu, och kanske inte sett dom möjligheterna, om jag bott i Oslo. Behovet i Trondheim av engagerade initiativ är stort, även om det är Norges tredje största stad. Det går att få projekt finansierade och genomförda där, även om kommunen helst vill ha så kallade "folkliga projekt". Varför ska man egentligen bo i Europas dyraste huvudstad (Oslo) och kämpa för att betala hyran? Nu bor jag här och jag undrar ändå. Jag klarade mig väldigt bra i Trondheim på låg hyra och billig atelje, och fick tid och möjlighet att jobba med konst. Jag vill hellre vara en producent än en konsument, och när jag bor i Oslo måste jag hela tiden ta ställning till min tid, det behövde jag inte i Trondheim.

GRY: Det provinsielle er å tro at du selv befinner deg i sentrum. Da har man samme holdning som man nettopp anklager "det provinsielle" for: Stillestående og sneversynt. Jeg trodde at urbanistene i Oslo hadde fått oppklart misforståelsen. Man kan forholde seg på forskjellige måter til forestillingene en selv og "alle andre" har. For eksempel lærer man i løpet av akademitiden at om man har ambisjoner, da bosetter man seg ikke nord for Oslo. Man kan saktens bo på et nes mot nordishavet, men da må man ikke komme å sutre for at man ikke får stipendier, da får man være tilfreds med å være de lokales lille eksentriske heltinne eller heks. Jeg kan akseptere slike vrangforestillinger og til slutt selv tro at de faktisk er sanne. Jeg kan passe på å alltid operere innenfor den riktige sirkelen, der jeg vet blikket, makten og æren ligger. En annen mulig strategi er å forsøke å se hva som er mulig på tross av forventningene fra systemet. Man risikerer å bli stående utenfor det gode selskap, man kan bli gjennomsiktig og ubetydelig, men man kan også bli tydelig!

Y: Har dere noen ideer om hvordan samfunnet i større grad kunne nyttegjøre seg kunstnernes kompetanse?

GRY: Samfunnet, det vil si de bevilgende myndighetene, må først og fremst anerkjenne at kunstnerne har verdifull kompetanse. I Norge jobbes det hardt for å beholde kunnskapsforakten innen kunst og kultur. Sånt skal helst utføres av frivillige etter klokka fire når den ordentlige jobben er ferdig og middagen spist. Det er liten vilje i byråkratiet til å fange opp kunstnerne som vil bidra. Jeg tror på en måte at man blir betraktet som en ressurs, men systemene for å la det "virke" finnes ikke. Byråkratiet er en firkant: Når noen kommer med andre typer løsninger, er det ikke mulig å gjøre nytte av det, for det passer ikke inn i systemet. Det blir for vanskelig å forholde seg til, og i stedet blir det satset på ti akvarellkurs. Men noen må betale for utført arbeid! Et prosjekt til av typen New Meaning blir for eksempel umulig for meg av privatøkonomiske grunner. Jeg får ikke støtte fra kunstinstitusjoner, og jeg får ikke lønn fra det offentlige. Det kalles å falle mellom alle stoler, det er det man gjør når man forsøker å utvide kunstens virkefelt.

Y: Forholdene ligger med andre ord ikke til rette for at dere skal jobbe videre med New Meaning. Blir det noen Part Two?

EBBA: New Meaning i Trondheim ska fortsätta på egna ben men med oss som stöd. Janko, Lidia og Deshwar vill göra iallefall ett nummer till, och planeringen är bra igång. Mitt och Grys ansvar den här gången blir att hjälpa dom med att söka pengar, organisera kontakten med kommunen och ISAK och komma med faglig hjälp vid behov - och det kommer säkert att behövas. Men den här gången ligger huvudansvaret på medredaktörerna från Part One.

________________________

Etter at intervjuet ble gjort har faktisk New Meaning fått innvilget søknader om støtte både fra Institusjonen Fritt Ord og fra Trondheim Kommune, og plutselig har fremtiden ny mening!

________________________

PS! New Meaning kan bestilles gratis, kontakt: ebbamoi@hotmail.com
Det vil dessuten være å finne på årets Høstutstilling.



Yngvild Færøy er billedkunstner og bor og arbeider i Oslo. Hun er medredaktør i Ballongmagasinet.
e-post: y_faero@hotmail.com